Kärlekskranks blogg

I går vandrade jag i ett friluftsområde (nej inte samma som jag förirrade mig till häromdagen) med min kompis. Vi badade bastu och drack kaffe. Mkt lämplig syssla denna ruggiga dag!

Hon har varit skild lika länge som jag och haft ett par förhållanden sen dess, men har ingen nu. Hon sa att hon börjar känna sig patetisk. Är det solljuset som gör att vi kvicknar till och inser att åter en vår är kommen utan den minsta flört i sikte? När nätdejting och krogen är utesluten. Vad gör man då?

-Jag skulle villa ha en plan.  Att stegvis beta av olika delmål och på så vis närma mig MANNEN.

-Vi behöver nog en coach, sa jag. Men sen kom jag på vad coacher alltid säger: Vidga dina vyer, ta en kustskepparexamen eller annan kurs där det finns många män! Tala med främlingar på bussen och överallt.

Jag tog en tugga av våfflan och kände hur modet sjönk. Det finns ju ingen formel för att träffa någon.

Min kompis drar sig ur förhållanden när de fördjupas. Jag inleder inte ens något, någonsin.

-Jag har aldrig trott att jag ska träffa någon, sa hon. Varken som yngre eller i dag.

Hon går på danskurs där det finns en massa män som säkert tycker hon är underbar (för det är hon)!

-Men jag är ju så blyg att det är uteslutet att fråga dem om de vill träffas utanför danssalen.

Hon och jag är nog ganska lika.

Vi har en ledig tjänst på jobbet utlyst. På kaffestunden sa kulturkollegan: Ni anställer väl en man?

En manlig bibliotekarie: Nej det är bara kvinnliga sökanden.

Kulturkollegan: Äsch, Vi behöver fler män här bland alla kvinnor.

Jag: Men ta en titt på de män vi har här! Då är det faktiskt bättre att anställa några kvinnor.

Snusmumriken satt bredvid mig. Blev han sur? Tjafsade han emot? NEJ! han sa:

-Jag trivs faktiskt bättre med kvinnor. Jag lär aldrig känna en man ordentligt. En bit bara, sen tar det stopp.

Jag kan inte annat än hålla med. Snusmumriken är den enda man som är lätt att lära känna.

Men skulle jag ha varit en ljuvlig kvinna och flickvänsmaterial skulle jag ha sagt: Klart vi ska ha fler män. De som finns här på biblan är ju så underbara!

Jag vet ju exakt vad jag borde säga för att få männen att äta ur min hand. Ändå beter jag mig som en sur tonåring.

I går lämnade jag bilen på verkstan klockan sju. En mkt snygg man tog mig på rundtur i bilen för att lyssna efter mystiska ljud. Han babblade på om sin nya bil han skulle få följande dag, och vi åkte ut på trevliga skogsvägar. Nästan som en romantisk weekend. Man får ta de tillfällen som bjuds.

Sen skulle jag promenera till jobbet som ligger bara 10 minuter bort. Jag gick i solens sken och när jag tyckte att jag borde vara framme, befann jag mig vid ett FRILUFTSOMRÅDE. Vart jag än såg, fanns inget som tydde på centrumaktivitet. Jag var totalt vilse.

En pappa kom ut från ett dagis och jag frågade honom om riktningen. Försent upptäckte jag att han var en bibliotekskund jag inte gillar. En mallig hipster som alltid är sur och kritisk. Nu var han idel charm och erbjöd sig att promenera med mig åt rätt håll. Vi blev helt enkelt kompisar. Min promenad hade nu tagit 40 minuter.

När jag kom fram, gick jag till caféet för att äta frukost. Försäljaren fattade inte ett ord svenska. Inte lyckades han ta betalt heller med sin kortmaskin, så jag mumsade i mig ostfrallan, aprikosjuicen och kaffet, och sa övertydligt: Jag-går-till-bankomaten.

Han var överlycklig när jag kom tillbaka med pengar.

Sen gick jag till jobbet, lite hög av all frisk luft.

Ibland sägs det att man ska spåra om hjärnan och ta en ”annan väg till jobbet”. Fånigaste tipset! Men plötsligt förstår jag vitsen. Vad roligt det kan bli om man inte åker raka vägen.

Jag hade en gång en stalker. Till min lättnad flyttade han till en annan kommun, men på hans Facebooksida stod det att han bodde på samma ort som jag (där han för övrigt aldrig bott).

Häromdagen slog jag upp tidningen och möttes av en JÄTTESTOR BILD AV HONOM I FÄRG där det stod vi välkomnar vår nya medarbetare.

Fylld av onda aningar kollade jag var han skulle jobba nu.

Jo granne med min arbetsplats.

Just som jag trodde faran var över.

L-ä-s-k-i-g-t.

När jag var i Davos, tänkte jag knappt alls på Snusmumriken. Och när jag tänkte, så tänkte jag: JAG ÄR INTE KÄR I HONOM LÄNGRE.

Men visst är det roligt hur fel man kan ha. När jag kom tillbaka, gastade jag: JAG ÄR TILLBAKA!

Och han skrek: ÄNTLIGEN!

Och mitt hjärta blev ett geléhjärta.

Sen berättade han något som gjorde att jag fnittrade och inte kunde sluta. Han måste tycka att jag är en osedvanligt fnittrig person, vilket jag faktiskt inte är.