Kärlekskranks blogg

Snusmumriken talar ofta om tanter i förklenande ordalag.

-Hon ser tantig ut, kan han säga. Eller

-Här jobbar ju bara tanter på biblioteket.

Då kan jag svara:

Kära Snusmumrik. När du valde att bli bibliotekarie, då valde du också tanterna. De ingår i konceptet.

Ändå oroar jag mig över att vara en TANT i hans ögon.

För några år sen var tanten liksom lite trendig. Problemet var bara att det var de unga 30+ kvinnorna som ville vara tanter och lyfte fram tantskapet. Grynet, Elsa Billgren och Underbara Clara, till exempel.

Nej, jag måste återerövra ordet och göra tanten till min, börja tala om mig själv som en TANT för att sakta vänja mig vid att det faktiskt är så det är. Och det finns ju faktiskt coola tanter.

Som tant vill jag bli som Anita Ekberg och bo på Rivieran.

Har varit i Davos! Jag, som inte besökt alperna på 30 år kände att jag väckte till liv något inom mig som jag saknat. Mindes inte hur fantastiskt det var. Mindes inte att jag är en fantastisk skidåkare!

Bodde på ett hotell som varit sanatorium förr i tiden. Thomas Mann beskriver det i boken ”Bergtagen”. En dag hade jag faktiskt ont i halsen, men blev kurerad direkt av den friska luften, invirad i en filt på balkongen!

Jag har levt ett overkligt lyxliv med gassande sol varje dag, taxi till och från skidbacken, femrättersmiddagar och spabesök. Är nu redo för en ny arbetsvecka i mitt torftiga bibliotek.

 

Packar för vinterresa till alperna. Hittar urtvättade kalsonger och frågar vems de är.

En son: Pappas! Varför måste de alltid följa med oss från hans hem?

Det var inte svårt att sopsortera dem. Men jag kan tänka mig roligare sysslor.

Den Skiljaslystna hade sett filmen ”Micke och Veronica”.

-Den var ju så kuuuul! Och så handlade den ju om att förhålla sig till den nya partnerns barn. DET HAR DU VÄL ERFARENHET AV?

Jag tittade på henne utan att riktigt se henne tydligt, bara suddigt medan jag funderade på om det är straffbart att låsa in en kollega i magasinet över helgen.

Det finns en ung kvinna som är mitt hot vad beträffar Snusmumriken. En kollega påstod att han hade verkat intresserad av henne på ett möte. Och varför skulle han inte vara det? Hon är ung, blond, snygg och superintelligent. Hon ser ut som en mangafigur.

Snusmumriken och jag skulle på heldagskonferens i går, där också miss Manga skulle vara. I en veckas tid pratade han med mig om hur roligt det skulle bli på konferensen, hur kul vi skulle ha.

Detta var en allt annat än kul utbildningsdag, knastertorr rent ut sagt. Jag insåg att han såg fram emot att träffa henne, och frågade: Exakt vad är det som ska bli så kul?

-Att fika och…luncha…sa han svävande.

-Jag tror inte att det är hela sanningen, sa jag vasst. Vad handlar det om egentligen? Ta och fundera på det!

I går fick jag träffa henne och svartsjukt bevaka honom hela dagen. Och ärligt talat märkte jag inte så mycket av hans påstådda intresse. Men han är ju, som sagt, väldigt svår att läsa av.

När vi som avslutning skulle fika, tackade jag nej. Sen insåg jag mitt misstag. Nu lämnade jag ju dem att fika på tumanhand.

Men då sa Snusmumriken: Kom med och fika! SNÄLLA! Och gav mig detdär leendet som gör att jag kan följa honom vartsomhelst, till och med till en kommunal kaffeautomat.

Så om det verkligen var viktigt för honom att ha mig med, kanske han inte planerade att lägga in någon stöt på miss Manga just då i alla fall.