Kärlekskranks blogg

I går kväll meddelade plötsligt sönerna att de skulle till pappan på halloweenmiddag.

Ska pappan aldrig nånsin lära sig att kolla med mig först innan han kör över mig?  TÄNK OM jag hade planerat något för oss. Nu hade jag inte det som tur.

Så i stället träffade jag mitt Härliga Gäng. I tunnelbanan hade jag ett töntigt par i 25-årsåldern framför mig som inte kunde sluta pussas. Varför får jag alltid sånt upptryckt i ansiktet? Jag kände hur hatet vällde upp i mig. Dessa fula fåniga människor har alltså belönats med KÄRLEK men inte jag.

Hon skulle tydligen på bio, han skulle ut och äta. Det var väl därför de var så kärlekskranka.

Den unge mannen sneglade oroligt på mig. Tänk om mitt hat syntes så tydligt? Jag kollade på mig själv i fönsterglaset och försökte anlägga en neutral och vänlig min. Jag tänkte snälla tankar.

När tjejen hoppade av, tänkte jag: Nu byter jag plats. Jag kan inte ha honom framför mig en sekund till. Men jag skärpte mig. Jag måste ju kunna befinna mig på allmän plats utan att flippa.

Sen träffade jag mitt gäng på en trevlig krog. Efter ett tag kom ett par killar och slog sig ner vid bordet bredvid mitt. Framför mig satt nu mitt hatobjekt från tunnelbanan.

Av alla tusentals människor i tunnelbanan. Av alla hundratals krogar i stan.

Sånt kan jag tycka att är lite creepy.

Har haft skräckstund för barnen på biblioteket. Först läste den Skrämda Aspiranten en spökhistoria för dem. Nu var det inte han som blev skrämd utan barnen. Sen hade vi en spökvandring där jag befann mig i duschen som hade förvandlats till mordplats. Barnens skrik lät precis som i alla skräckfilmer jag och den Skandalösa brukar kolla på! De blev jätterädda men också upprymda, de hade laddat upp för skräcken hela dagen, berättade de.

Sen fick de skriva spökhistorier och fika.

 

Camilla Läckberg intervjuas i MAMA nr 11.

”Jag tycker att folk borde skärpa sig i samband med sina skilsmässor. Man måste inte bli osams, det är bara att uppföra sig som folk. Folk ger sig själva tillåtelse att uppföra sig illa vid skilsmässor, som om det vore normalt. Men det är väl inte normalt att uppföra sig som en idiot? Man måste lägga band på sig… Min största stolthet är att alla tre barnen har seglat igenom mina skilsmässor, att de mår så bra”.

Hör nu, Camilla, nu ska vi inte vara så kategoriska. Alla skilsmässor ser inte likadana ut. Blev du sviken och förd bakom ljuset av den du älskade och litade på allra mest?

Dessutom är du rik som ett troll, så det är ju inte så att du hamnade i en hemsk hyresetta någonstans medan mannen (ALLTID MANNEN!) bodde kvar i den vräkiga villan.

Det är så lätt att vara nöjd när allt har gått lugnt och kontrollerat till. Som mammor som tror att det är tack vare dem de fått lugna glada bebir och inga kolikvildar.

Så här beskriver hon sig som mamma:

”Jag är gammaldags i mina värderingar. Ingen kompismamma utan en auktoritär vuxen. Sedan händer det att vi äter glass i sängen i stället för en vanlig middag ibland, men då är det jag som har bestämt det”.

Med auktoritärt tonfall, förmodar jag.

I dag intervjuas Erika, 90 år  i DN om sin längtan efter kärlek.

Jag blir glad för att hon är så cool och sinnlig, men ledsen över att längtan fortfarande ska vara så stark i den åldern.

Jag vet liksom vad jag har att se fram emot.

I går tog jag en ”stel fika” med exmannen för att prata om äldste sonen (han som inget gör på Guds långa dag).

Egentligen var det inte så stelt. Men i Liv Strömqvists bok om kärlek, ”Prins Charles känsla” talar hon precis om hur stel fikan plötsligt blir efter att man har delat allt med varandra.

Han berättade chocking news: Att yngsta sonen haft en ung dam över natten. På morgonen hade sonen fixat frukost till henne. Precis som exmannen gjorde i begynnelsen!

Han berättade också om sonens nya fröken som är så…kompetent och riktigt…  ja verkligen JÄTTEBRA!

-Är hon snygg? retades jag.

-Nej inte alls men…så strukturerad och tydlig.

-Lite kär är du nog i henne, fortsatte jag. (Han älskar nämligen varje kvinna i universum).

Medan vi var på caféet ringde Nya Kvinnan och undrade var mannen höll hus.

Jag lyssnade på deras kärvänliga samtal med en massa puss och puss och undrade om det var ett spel för gallerierna. Eller låter de faktiskt sådär?

Jag fylldes av en obehaglig känsla. Inte för att de är pussiga mot varandra utan för att jag inte har nån att säga pusspuss i telefon till.