Kärlekskranks blogg

Ska städa och koka äppelmos, ordna bokhyllan och fixa på uteplatsen.

Men egentligen vill jag bara ha hejdlöst söndagssex.

Sist jag hade sex var…

…eeeh…

…minns inte.

Mitt liv är det sorgligaste som finns.

Har haft ett nytt migränanfall. De kommer allt tätare. Förr kom de två gånger i året, nu två gånger i månaden.

Jag stressar upp mig över så små saker. Som att ha pysselverkstad med småttingar/horrorkväll med halvstora barn/utställning för vuxna. Allt utlöser fruktansvärda nära-döden-upplevelser.

Måste gå tillbaka till min akupunktur-tant. Nu på andningsövningar.

Innan anfallet fikade jag i alla fall med en kollega. Hon som varit tillsammans med sin man sen hon var 15, nu är hon 60. Hon känner sig utbränd och berättade att hemmet gror igen men att hon inte hinner städa.

-Du borde kanske ha en städerska, sa jag.

-Mannen vill inte, sa hon.

-Städar han då? frågade jag. Det gjorde han förstås inte. Så typiskt scenario, mannen vägrar städa men är för snål för att skaffa hjälp utifrån.

-Det är ju mitt fel, suckade hon. Som ung var det roligt att leka dockhem och jag tyckte om att städa, laga mat och pyssla. Nu är det inte lika skoj.

-Finns det någonting som är bra med mannen, frågade jag.

Hon tänkte efter en lång stund.

-Svårt att säga. Men något finns det ju, sa hon till sist.

Jag hade sån lust att säga SKILJ DIG KVINNA! Men jag sparar det till en annan gång.

 

Vi har en ny kvinna på jobbet som är ganska burdus.

I dag på lunchen satt hon mittemot den Skrämda Aspiranten.

-HAR DU FLICKVÄN, POJKVÄN ELLER PARTNER, gastade hon så minestronen skvätte.

(Visste inte att alternativen var tre).

Han mumlade något ohörbart.

-MEN DET ÄR JU INTE SÅ LÄTT ATT HITTA NÅGON, hojtade den Skiljaslystna.

ELLER HUR KÄRLEKSKRANK??!!

Jag stirrade rakt framför mig som om jag försökte förutspå augustpristagaren och sa inte ett ord.

I ena änden av köket satt Aspiranten med röda öron, i den andra jag som låtsades att jag inget hört.

När ska denna offentliga förnedring få ett slut?

Har besökt barndomsvännen i Småland, Gafsan. Vi hade trattkantarellweekend. Jag har alltid drömt om att få klä mig i tweed och jakthatt och ströva över dimmiga mossbelupna skogspartier och finna svampar i flock liksom bara utplacerade för mig.

Detta blev nu verklighet.

I hennes enorma hus som hon och hennes man renoverat, kunde vi sen smutta Amarone och vältra oss i minnen från Helsingfors, från så länge sen tillbaka att det nästan känns som att vi hittar på.

Jag fick mata deras ödla med kackerlackor och getter med getgodis. Men hästarna vågade jag inte närma mig.

Är nu full av skogsluft och kraft inför kommande vecka!

 

Fikade med en kompis i går. Hon frågade hur det går med dejtandet.

Undrar just om jag någonsin kommer att dejta mer. I TV går det reklam för Match.com som visar mysiga dejter där snygga människor dricker vin. Jag får total ångest bara jag ser  det. Inget är mysigt med att dejta en främling. Det är värre än en anställningsintervju, och då hjälper inte vilket vin i världen.

Sen sa hon det där alla självgoda gifta säger:

-Jag skulle ju inte ha en aaaaaaaning om hur man dejtar.

-Ingen har en aning, sa jag. Jag blir aldrig varken van eller luttrad, det är ju inte så att jag glider runt bland alla beundrare som på ett cocktailparty direkt.

I samma ögonblick gled den Nyskilde förbi  som på ett cocktailparty och jag blev påmind om att senast kompisen och jag fikade (för ett halvår sen) var han också around och absolut INGET har framskridit sen dess. NOLL FRAMGÅNGAR.

-Du har rätt, sa kompisen ödmjukt, det är ju en ny människa man träffar varje gång och man måste börja från början.