Kärlekskranks blogg

I går var jag med Älvan på Orups show på Hamburger Börs.

Hans låtar är Sverige för mig, det Sverige som fanns medan jag bodde i Finland och var kär i exmannen som ännu inte var min man.

Jag älskar Då står pojkarna på rad, Regn hos mig och Upp över mina öron.

Och sen, när jag blev dumpad kom låten Stockholm som jag fortfarande blir illa till mods av att höra.  I den fanns all min samlade ångest över att han inte ville ha mig och över att Stockholm plötsligt hade blivit  kallt.

Vi uppmanades sjunga med ibland och det gjorde Älvan med sin änglaröst! Tur att hon kunde göra det så snyggt så jag kunde slappna av.

Orup var förstås underbar, lite äldre, lite gråare men med exakt samma hesnasala röst. Och för en stund blev jag blev ung igen.

I dag, denna krispiga första höstmorgon är mina sinnen skärpta. Jag ser allt som genom förstoringsglas. Träffade en advokat på morgonen som skulle bevittna mina kopior på ett officiellt sätt.

*Han hade quiltad grön jacka som andades jaktlycka.

*Han hade rynkor som vittnade om ett hårt överklassliv.

*Han hade det vågiga håret bakåtstruket.

*Han doftade svagt cigarr.

*Han hade en dyr silverring med sten på fingret.

*Han talade om sig själv i tredjeperson.

*Han gick absolut inte att skämta med.

Jag ÄLS-KAR när klichén överensstämmer med verkligheten.

Sen gick jag på ett café. Aldrig har kaffet varit så rykande hett och gott! Aldrig har frallan varit så fluffig, så väl avvägd med frasig gurka och krämig ost. Runt mig svansade en ung man som försåg mig med påtår, mjölk och servetter. Besöket kostade arton kronor och nu i efterhand undrar jag om fiket överhuvudtaget existerar.

Och nej, jag har inte rökt trattkantareller.

På min teater skulle vi i dag göra scener om en jobbig  händelse som vänds till något positivt. En tjej i min grupp berättade hur jobbigt hon haft det med sin mamma för några år sen.

-Hon bara ältade skilsmässan från min pappa, hon hade fastnat i en martyrroll. Det var outhärdligt att gå hem till henne på middag.

Nu var allt dock annorlunda och mamman var glad och harmonisk.

-Vad hände, frågade jag.

-Hon träffade en ny man, sa tjejen.

-Hur länge var hon skild? frågade jag.

-Två år, sa tjejen.

Det lät inte som en god idé att illustrera att lösningen på tantens problem var ”en ny man” så vi gjorde en scen om att lösa ett knepigt matteproblem i stället.

Läser statusuppdateringar på Facebook. De är alltid värst till helgen. Dessa förbannade skogspromenader, detta förbannade mysande. Vad förväntas jag göra med den informationen?

Jag har en vän som aldrig går in på Facebook just på helgerna. Hon undrar om Facebook någonsin gör någon människa på gott humör, oavsett var man befinner sig i livet.

Själv äter jag flottiga chips under en filt i soffan.

När jag ser mig i spegeln ser jag ut som om jag vill ge någon på käften.

Trevlig helg till er också.

I morse hade vi möte på jobbet. Jag skulle berätta om mina sagostunder. Knappt hade jag satt igång innan chefen avbröt och fortsatte förklara om mina stunder.

Sen tittade alla på  min Tove Janssonutställning men ingen sa ett ord.

Till lunchen träffade jag en kvinna som sa att hon letade efter en person som kunde läsa en dikt när ett konstverk ska avtäckas. Hade jag kanske en bra skådespelare i min teaterklubb?

-Jag kan läsa dikten, sa jag.

Kvinnan fick något tomt i blicken, log blekt och sa att… ”finns det kanske någon i din teaterklubb?”

Just så har jag känt mig hela dagen i dag. Totalt osynlig och förbigången.

Hur kan jag känna mig så kraftfull den ena dagen och så spökblek den andra?