Kärlekskranks blogg

Jag. Är. Så. Slö.

Jag kommer hem, utfodrar sönerna och kommer på att jag nog har magknip så jag slipper åka på teaterövning. Förra gången hade jag migrän.

Egentligen står jag inte ut med improvisationsövningarna. Det är väl därför jag blir sjuk lagom till tisdagarna. Jag kommer igen när vi börjar repa på riktigt!

Sen rinner jag ner i soffan och ser på Biggest Loser. Men den största förloraren, det är jag.

Fick ett sms av Snickaren. ”Hur mår du?”

Har inte hört av honom sen i påskas. Jag svarade något sakligt. Då skrev han ett (nästan) lika sakligt meddelande tillbaka.

Men herregud, FLÖRTA MED MIG! Han vill ju ha mig i säng! Kära Snickare, skriv i stället:  hallå snygging, har saknat dig, kom hit så får jag klämma lite på dig!

Då skulle jag faktiskt kunna tänka mig att  dyka upp. Totalt avtändande med nån som låtsas vara kompis fast vi inte är kompisar.

Har donat med en utställning om Tove Jansson. Hennes motto i livet var ”arbeta och älska”. Så fint! Skulle jag brinna för det jag gör och älska någon på djupet, då tror jag att jag skulle vara nöjd med tillvaron. Livets stöttepelare! Men om man saknar både passion för sitt jobb och för någon viktig person, då ter sig livet tyvärr rätt torftigt. Inte underligt att jag känner mig svajig.

Hälsar eder Mymla

(”Att mymla” var förresten Toves uttryck för ”att älska” )

copyright Moomin characters

Såg filmen Medicinen med Helena Bergström. Om en kvinna som medelålderskrisar, får äta medicin mot munsår och blir personlighetsförändrad till det bättre. Inte så hemsk som jag trott och sevärd framför allt tack vare Ewa Fröling som kvinnomagasinchefen from hell och snygg-Peter Eggers!

Men också Helena Bergström är ganska härlig och jag fick själv lust att genomgå en metamorfos när jag såg hennes fina blondering och urringade klänning.  Och hon brast inte i gråt en enda gång! Fast historien är rätt tunn kunde jag fnissa en stund i biomörkret, vilket jag gjorde tillsammans med Afrodite och den Glada.

Härliga Helena i böljande bohemsjal

Sen gick vi på pub. Den Glada saknar ingen man i sitt liv och menar att så länge man kan omge sig med goda väninnor är ålderdomen säkrad. Några att ha kul och resa med. Jag förstår vad hon menar men tycker ju inte att väninnor kan ersätta en man som kan utmana och ifrågasätta mig.

-Jag har då aldrig träffat på en man som har utmanat mig, skrattade den Glada. Män är nog för det mesta ganska…mesiga. Vi kvinnor drömmer om en hjälte som faktiskt inte finns på riktigt, medan mannen själv svajar hit och dit eftersom han inte vet vad kvinnan vill ha. VAD VILL VI KVINNOR HA AV EN MAN EGENTLIGEN?

Afrodite hade faktiskt dumpat sin senaste älskare just för att han var så mesig.

-Men jag vill ju inte heller ha någon som styr och ställer, så aldrig är jag väl nöjd, sa hon.

Hur skulle det vara med en högst normal man som varken är mesig eller dundrar på som en ångvält? Som Peter Eggers karaktär i filmen? Är det för mycket begärt?

Monica Ålgars skriver i Hufvudstadsbladet att vi ligger för lite med varandra. Jag blir lite beklämd. Är detta min ljusnande framtid? Jag som tror att alla mina problem är lösta bara jag hittar en man. För mig är det helt ofattbart att folk som har någon att ligga med inte gör det hela tiden. Hon skriver fint:

”Men sexualitet behöver tid. Behöver utrymme, behöver tristess, behöver kilar i tillvaron där man gör det i duschen eller cykelkällaren, behöver att man får vara mjuk eller misslyckad eller hispig eller fnittrig eller full av ärr. Behöver beröring som hittar fel ibland och rätt ibland, orgasmer som infinner sig eller inte, sovmorgnar. Behöver att man har tillräckligt mycket kraft kvar för att vilja ge en annan människa något. Och behöver att man är närvarande i sin egen kropp, inifrån, i hur den känns, inte hur den ser ut på Instagram”.

Jag behöver en man, till att börja med.