Kärlekskranks blogg

I går träffade jag en bekant, hon är ungefär 40 år. I sällskap hade hon sin son, eller det var vad jag trodde tills de började hångla. Det var helt enkelt hennes pojkvän, som visade sig vara 25 och inte 19.

Fast jag fylldes av avund kunde jag trösta mig med att det faktiskt såg lite bisarrt ut.

…och den som säger att jag är en kräsen prinsessa får mina förtorkade kondomer nerkörda i halsen.

 

Sugen på å ses å leka lite nån gång snygging?;)=)

(Man 28 år)

 DEJT?

(Man 55 år)

Puss

(Man 47 år som inte minns att jag tidigare gärna hade träffat honom om han inte insisterat på en hemmadejt hos honom)

Hej LOVELY LADY Jag önskar gärna ha kontakt med dig Kram

(Man 49 år)

Hur har jag kunnat missa dig?

(Man 50 som inte minns att vi dejtat eftersom han då var så berusad)

CIAO BELLA 

Jag ordnade ett abonemang enbart för att skriva till dig. LER . En Tjej i min smak 

(Man 47 år)

Sms:ade med den Ovillige Älskaren. ”Som vanligt är schemat tufft”, skrev han, men han kunde tänka sig att hälsa på mig på söndag.

Jag hade redan hunnit jaga ut äldsta sonen ur huset när han meddelade att ”bilen var trasig” så han inte kunde ta sig till mig, men att jag inte heller kunde komma till honom  eftersom hans dotter var hemma.

Okej. Så här är det. Han har inte velat träffa mig på ETT OCH ETT HALVT ÅR. Är det kanske nu dags att se sanningen i det blodsprängda ögat, att ta den obrunstiga tjuren vid hornet? Borde till och med jag slutligen inse att HAN INTE ÄR INTRESSERAD?

Schvårt, jag vet. Kanske rentav det schvåraste av allt: Att erkänna sig oönskad.

 

Var på AW med en ung kollega, hon är nog kanske 24.

Jag vet inte ens hur vi kom in på ämnet, men i en sidomening sa hon att hon är bisexuell.

Jag, som tillhör den sista generationen där sånt är BIG DEAL, blev helt paff.

Frågade jag: Jaha, har du alltid känt så?

Frågade jag: Föredrar du män eller kvinnor i det långa loppet?

NEJ! Jag som är totalt självuppfylld sa:

ÄR DU KÄR I MIIIIG?

-Det finns ju en anledning till att jag sitter här, sa hon och log sitt vackraste leende.

Jag kände att jag fylldes med helium! I min situation blir man nämligen sån bara nån är lite kär i en.

Vår slemmige chef är ständigt ute efter denna kvinna. Kan inte vänta tills jag får säga till honom: JAG ÄR LEDSEN, hon valde mig.

Amanda Ooms intervjuas i Tara. ”Hade det inte varit för kärleken hade jag blivit bitter för länge sen” säger hon, eller åtminstone något ditåt.

Själv känner jag hur bitterheten gnager sig allt djupare i mig.  Hur håller man modet uppe när det inte finns något hopp?

Ett kärlekslöst liv är inget liv.