Har nu lagat mat ur Middagsfrids matkasse i tre dagar. Vilken tur att mina barn äntligen fick något att äta. I vanliga fall gallskriker jag: ”Det finns nog mat i frysen” och sen smäller jag fast ytterdörren innan de hinner upptäcka levergrytan från i höstas och frostbelupna hamburgerbröd.
Denna kasse hade förmodligen räddat mitt äktenskap om den funnits på den tiden. Eller också inte, men i alla fall.
När jag i morse kom in i ett nymålat rum på jobbet var det svinkallt. Någon vädrade tydligen fanatiskt. Jag stängde fönstret.
Tomten kom in i rummet:
”Och här står du bland ångorna”!
”Hellre det än att bli utfryst”, sa jag
”Du är stenhård” sa Tomten belåtet.
Den Nyskilde dök upp och ställde sig i dörröppningen. Han är Tomtens bästis.
Tomten: ”Hon är stenhård! Vilken superwoman”
Den Nyskilde fick inte fram ett ord. Han nickade och stammade: ”Ja…jo…absolut…”
Jag tittade på dem och väntade på en forsättning. Men det kom ingen.
”Ni är förstummade av beundran”, sammanfattade jag.
Ibland krävs det att man stänger ett fönster för att slå världen med häpnad.
Min gäst föreslog att jag helt och hållet borde byta miljö och resa iväg ensam någonstans och där finna lyckan. Låter ju som en Paulo Coelhobok. Inte en helt stollig idé, men samtidigt: Ska man vara tvungen att åka över ån efter vatten? Kanske, men jag tror fortfarande att finns han så ska han komma till mig av sig själv. Han vill ju uppenbarligen inte bli fångad.
Man kan också (som i dag) sätta jättemycket rött läppstift på sig och genast bli lite mer hemlighetsfull och fantastisk.
Röda kyssar
från moi
Gästen från Italien och jag såg Romeo & Juliakören sjunga och spela upp sktecher av snuskhummern Boccaccio.
Vet inte vad som var bättre: De burleska scenerna eller skönsången som från himmelriket.
Och vad roligt att det är de grovkorniga skämten som roat folk i alla tider: NUNNOR som faller för sina KÖTTSLIGA LUSTAR. Perfekt skådespel för mig.
Skynda er till Marmorsalen på Dramaten! Spelas 17, 18 och 24 maj. Foto: Urban Wedin
Har haft en italiensk gäst över helgen. Min kompis sen 28 år. Denna kvinna blir liksom bara yngre för var gång vi ses.
Jag ville visa henne koncentratet av Stockholm, och hur uppstressande är inte det?
Man vill ju ha koll (vilket jag inte alls har).
Men allt löste sig när vi tog ingefärsdrinkar uppe i Himlen. Cocktails och panoramautsikt var svaret.
Gästen påpekade att den Svenska Mannen inte vågade möta hennes blick. Att när blickarna snuddade, vek mannens ögon snabbt av åt ett annat håll, vilket inte är fallet i Italien. Är det konstigt att vi alla går runt som ensamma vrak?
Stockholmskoncentrat:
Kommenterat på Skilda.nu