Kärlekskranks blogg

När jag först träffade mannen jag var gift med, kunde jag laga en enda paradrätt: Kyckling i ädelsostsås, eller mögelhöna.

Tyvärr köpte jag faktiskt just en höna som borde ha kokats i många timmar, så den var seg som en sula, men såsen var god. Och tänk! Han ville ha mig som fru!

När vi flyttade ihop ville jag inte att han skulle märka vilken värdelös kock jag var. Som en ängslig bortgift kvinna från 50-talet följde jag DN:s recept till punkt och pricka, och blev aldrig avslöjad.

Jag älskar mat. Och då menar jag all mat. Från finska rätter som smörstekt leverlåda med iskall lingsonsylt, makaronilåda för 3 starka gossar till ängamat på vårens primörer. Snålsoppa som det heter i Finland.

(I natten kan jag hemfalla till att göra björneborgare i mitt våffeljärn som är toast med falukorv i mitten. Bostongurka och senap till!)

Vad är godast? Nu på våren: sparris med förlorade ägg, smörstekt spenat och hollandaisesås!

På sommaren: ljummen sallad med färskpotatis, kokta ägg, solvarma tomater, knaperstekt bacon och massor av klippta örter.

På hösten och vintern: gryta med trattkantareller och hemgjord svartvinbärssylt. SOPPOR!  På gröna ärter med champagne i, eller pumpasoppa med ingefära, sötpotatissoppa med chili, rödbetssoppa med apelsin. Just nu håller jag på och lär upp äldste sonen att bli en soppkock.

Folk som bara tankspritt äter för att tanka energi förstår jag mig inte på. Att laga mat till någon är en kärlekshandling och det nästroligaste sättet att umgås på. När den Ovillige Älskaren brukade hälsa på, hade vi först en underbar middag (till exempel penne med citron, kronärtskockor, haricots verts, vitlök och persilja) innan vi ägnade oss åt det roligaste.

HA HA Catia Hultquist skriver i DN om KÄRLEKSKODEN (som också medbloggaren Jessica skriver om i dag).

Hon liknar programledaren Fexeus vid en diabolisk Bondskurk i dressmankostym.

Roligt!!!

Skulle du köpa en begagnad man av denna person?

Vi hade en trevlig dejt. Men det har man ju nästan alltid. Han var rolig och allmänbildad, 2 meter lång, lite fulsnygg sådär. Två söner i samma ålder som mina.

Vi hade saker att prata om. Men det är en så sjuk situation, det inser jag alltmer. Hela tiden sitter jag och tänker: Vill jag kyssa denna man? Vill jag ägna min tid tillsammans med honom? Så tänker man ju inte i normala fall. Eller kanske lite, men inte på samma kravfyllda vis.

Och jag kan inte avgöra. Hur avgör man? Alla män man känt i en timme kan man ju ha eller mista, så är det. För man vet inte vem det är man har framför sig och hur det skulle kunna bli när man VERKLIGEN lärt känna varandra.

När vi skildes åt, sa han: Sköt om dig. Det betyder: Ha ett bra liv.

Tack detsamma antar jag.

Messade med en vän på väg hem. Hon skrev:

”Nätdejting suger. Max 1 timme att lära känna någon innan någondera avpolletterar…suger….”

Sagt av en kvinna som blev ihop med den första hon nätdejtade, dock.

 

Innan jag hoppar ner för ättestupet ska jag på dejt. Alltså nu. Men det passar bra eftersom det är en nära-döden-upplevelse.

Läser intervju med Kajsa Grytt i dagens DN. Hon säger sanningar som få vågar säga högt:

”Att vara medelålders och ensamstående kvinna – det är nästan tabu. Hela `Sex and the city´handlar om att inte bli det, det är drivkraften i hela serien (…)Den ensamma kvinnan väcker alltid frågan: är det självvalt eller är hon bortvald? Hon är inte mamma längre, hon är inte potentiell älskarinna eller objekt. Tänk en raggande 53-åring, vilken läskig grej, vilken monsterbild det är!”

I går stötte jag på mannen jag stötte på för länge sen. Otroligt förnedrande, där sitter han, nybliven fader, med armen om sin kvinna, det är så gulligt och helyllemysigt att jag storknar. Man behöver inte hålla handen inför alla (mig) med någon man varit tillsammans med i tio år. Och som vanligt ser han mig utan manssällskap, lite äldre, lite bittrare.

Mot ättestupan!