Kärlekskranks blogg

Fick syn på boken ”Fru Björks öden och äventyr” av Gardell. Den gav jag till exmannen när vi var nykära. Han tyckte den var jättekul, speciellt att herr Björk alltid sa: ”Så blev man mätt i dag med”. En gång blev en gång för mycket, och fru Björk rymde till Rom.

Vad exmannen inte förstod var att han sakta själv transformerades till herr Björk. När vi hade haft middagsgäster, kunde han luta sig tillbaka och säga: ”Det här var ju trevligt i all sin enkelhet”. Då hade jag läst recept, handlat, lagat mat och städat i tre dagar.

Nu lever han med en kvinna som är ointresserad av matlagning. Så ät resten av dina måltider i all sin enkelhet, bästa herr Björk.

 

En bekant till mig är höggravid. För några år sen var jag kär i hennes man. Han flörtade med mig och min vår var räddad. Vi jobbade med ett gemensamt projekt och att se honom där var livets höjdpunkt. Jag beskrev mina känslor för en väninna, att jag knappt vågade möta hans blick, och att jag blev som förlamad när han var i närheten.

-Det låter som om du går i högstadiet, fnös hon.

Jag berättade också glädjestrålande att han var tio år yngre än jag.

-Inte ska du ha någon ung, snäste hon.

(Vad tacksam jag är att folk precis vet hur jag ska känna och tänka, om jag någon gång skulle undra).

När projektet var i hamn hade vi en slutfest. Jag hällde i mig en hel flaska rosé och bekände min kärlek till honom. Det gick inte alls som jag hade planerat. Han stirrade ut i luften och såg ut som om han ville att jag skulle försvinna om han bara väntade en stund till. Jag tror faktiskt inte han sa så mycket överhuvudtaget. Men ett par dagar senare fick jag ett sms där han föreslog att vi skulle träffas. HAN VILL HA EN AFFÄR tänkte jag segervisst.

Vi sågs på café. Där förklarade mannen att han aldrig tänkte överge sin kvinna, att han inte var den typen som gjorde sånt.

-Jaha, vad gör vi här då, tänkte jag. Han skjutsade mig hem och fortsatte skicka söta små sms ett tag till.

Förmodligen hade han aldrig varit med om något liknande, och ville dra ut på sitt lyckorus så långt det gick.

Numera ses vi sällan, kanske någon gång i året och jag kan se på honom, på sättet han tittar på mig, att han fortfarande tror att jag trånar efter honom och att det är därför jag fortfarande är ensam. 

Och jag känner en vag irritation över hans tomtebolycka. Inte för att jag ville ha honom. Inte för att hans kvinna är gullig (för det är hon!) utan för att jag inte var någon en man ville bedra sin kvinna för.

Fick Guillous senaste i julklapp av min brattige bror. Jag tänkte två saker:

Ge inte en bok till en biblioteksarbetare

och

Ge något lyxigt i stället.

Högt sa jag: ”Jag läser inte Guillou”.

Detta var det oerhördaste mina barn någonsin hört, vilket de inte slutar påminna mig om.

I dag har jag bytt den till något lyxigt: En snofsig penna att anteckna allt tokroligt som kommer i min väg.

Äldsta sonen och jag städade och rensade kläder i dag. Hittade en klänning jag fick när jag fyllde 30, en klänning som satt som en smäck när jag skilde mig.

Jag (med klagande röst): Nu får jag inte ens på mig den här till hälften.

Äldsta sonen: Men då var du ju smal av allt gråtande och av att du inget åt. Är det bra, det?

Jag: Nej.

Min enda kur när jag rasat i vikt är när någon lämnat mig med söndrigt hjärta. Krossa mitt hjärta, någon!

Mitt Härliga Gäng ska ut på galej i kväll. De som finns kvar. Sällskapet har plötsligt minimerats med hälften, flera har hittat en fling, mycket trevligt. Men jag hoppas ju att gänget inte försvinner helt och hållet.

Själv ska jag fira med de tre männen i mitt liv, sönerna.

Gott nytt år!