Kärlekskranks blogg

Fick ett kärleksbrev på morgonkvisten:

Gallrade böcker när plötsligt Snusmumriken bad mig komma fram till disken.

-Jag måste säga dig en sak.

Jag ställde mig framför honom.

-Jag har sagt upp mig. Jag har fått fast tjänst på annat håll.

Jag rörde inte en min. Jag nickade åt allt han sa. Jag sa inte ett ord.  Men inom mig rasade en bokhylla. Är det så man ser ut när man får en chock?

-Det känns ju väldigt tråkigt… fortsatte han, men jag bara gick min väg.

Tråkigt för vem?

Knappast för honom.

Cleo skriver om de hycklande parmiddagarna. Där ingen spricka får bli synlig, där man pratar om oväsentligheter.

En gång lyssnade jag noga på vad vi pratade om under en sådan middag.

Köpa bil-köpa båt-köpa hus-åka till Thailand. Ord som ”livspussel” och ”vardagslyx” och andra ord som fick mig att spy.

Det brände aldrig till. Det var aldrig något som kändes angeläget.

Ändå krävde jag inga samhällsanalyser. Jag ville bara att vi skulle tala om saker som var viktiga för oss, på riktigt.

Maria Sveland har beskrivit fenomenet helt lysande i Bitterfittan. Så länge vi alla upprätthåller fasaderna om det felfria äktenskapet sitter vi alla inne med en kvävande ångest över hur misslyckade vi är.

Sista parmiddagen jag hade som gift var besynnerlig. Gästerna bodde i grannskapet och hörde till dem jag tyckte om, på riktigt.

Mitt under middagen försvann Exmannen och kom aldrig tillbaka. När jag gick för att leta efter honom hade han somnat på sängen.

Föreställ er hur det var att gå ut till paret och meddela att middagen nu tyvärr var slut. Ni förstår säkert att det inte blev fler parmiddagar, varken med dem eller någon annan heller för den delen.

Ska gå på 50-årsfest och måste hitta en långklänning.

Mina klänningar härstammar från den tiden då jag vägde 20 kilo mindre.

Gjorde en runda bland secondhandaffärerna på Söder.

Aldrig har jag känt mig mer elefantlik. När jag ålade in mig i de dammiga fodralen, flög knappar och rosetter åt höger och vänster.

Klänningarna var inte bara för små, de var smutsiga och dyra också. Jag hatar secondhand. Då kan jag lika gärna klättra upp på klädvinden på min teater och ta något malätet.

Jag kände mig så ledsen. Ledsen över att klänningarna från min ungdom aldrig kommer att gå på mig. Ledsen över att inte ens hemulsjok passade.

Men sen gick jag till superstore MQ.

Nu blir jag finast på festen!

(Jag kommer dessutom att få sitta bredvid den sjukt snygga brorsan, min lycka är gjord!!!)

Den Nyskilde skickade ut ett massmejl där han meddelade att han skulle ha tjänstledigt fram till hösten.

Han kom in i lunchrummet och Konstnärinnan tog på sig en klädsamt positiv min och sa VAD KUL ATT DU SKA FÖRVERKLIGA DIG!

Eftersom hon bara motvilligt kunde tänka sig att ligga med honom, stirrade jag ner i min makaronilåda för att inte börja fnittra.

Sen kom Snusis med sin torftiga lunch. Hur sinnligt är det att inte tycka om god mat? Hur är en person i sängen som bara äter en burk tonfisk varje dag, undrar jag.  Han ville tränga sig bredvid mig på den överfulla soffan.

-Så intimt, skrek Konstnärinnan.

Det blev tydligen för mycket för honom, för han stannade kvar typ en minut.

Varför tar alla män tjänstledigt från mig?

Jag mejlade i alla fall den Nyskilde att jag skulle sakna honom. Det är dags nu.  Något måste hända.