Kärlekskranks blogg

En bekant numrerar personer i sin omgivning. Så här:

-Men herregud! Du är en tia och han en femma. Inte underligt att ert äktenskap inte höll! (detta dock inte sagt till mig).

Själv anser hon sig vara en tia, men under middagar sitter hon moltyst och har utstrålning lika förödande som en fågelskrämma.

Undviker numera att träffa henne helt och hållet. Vägrar låta mig numreras.

Min handyman har varit här och dragit sladdar. Han hjälpte mig också med min läckande tvättmaskin. Felet var lätt avhjälpt, och han sa: ”Så du tänkte ringa efter en rörmokare, nu sparade du femtonhundra!” I min tacksamhet bakade jag Lilla Mypepparkakor till honom. Min pepparkakspersona.

 

Engelen föregicks av en tjejmiddag med mitt Härliga Gäng. Jag älskar detta nya sammanhang! (Och jag älskar uttrycket ”härligt gäng”, så svenskt, men så sant!) Den isländska amazonkvinnan som annonserade efter nya väninnor efter skilsmässan och hittade dessa enaståenda kvinnor:  Den glada, som dumpades av sin man efter 40 år för en yngre kvinna och fick uppleva en passion med en norrman. Skogsrået som hittat en dejt i porten bredvid sin. Den vackra värdinnan som pratat i timmar i telefon med en man hon skulle träffa i dag, för första gången. Lucialookaliken som efter skilsmässan tröttnade på att vara en snäll flicka och nu smyger hem, dold för grannarnas blickar på morgonnatten. Amazonen själv låter sig nådigt uppvaktas av en yngre man. Det är som att befinna sig mitt i en roman ingen bibliotekarie i världen kan räkna ut slutet på, och jag får vara med!

I går var jag på Engelen. Jag ser mig utifrån, som att jag inte är där. Hur jag shottar, pratar med män och deras Grabbiga Polare, hur de ofokuserat vill dansa med mig medan Grabbarna puttar till oss sådär störigt: Hallååå kolla på oss och jag tror jag är på högstadiedisco. Snapsarna har ingen effekt, tvärtom blir jag ännu klarare, och förut – när jag kunde få mod av spriten – gick jag runt och babblade men nu blir jag bara ännu blygare. Jag går runt och letar efter den ovillige älskaren som brukar hänga där, eller åtminstone en man att prata med, men den enda jag ser är min sämsta dejt ever som sitter och hänger i baren på sin favoritplats, för övrigt ser jag ingen och sen åker jag hem med kaskadspyende tonåringar i bussen.

Jag skulle någon gång vilja träffa exmannen och tala ut. Under skilsmässan var det så infekterat att vi bara kommunicerade med skrik eller tystnad. Jag har aldrig fått ett ordentligt avslut där vi som vuxna och tänkande personer pratar igenom hur det kunde bli så fel, vi som älskade varandra så mycket. Fast egentligen vill jag ju bara att han ska bryta ihop, berätta hur mycket han ångrar sig och att hans liv har varit förfelat sen den dag jag stängde dörren.