Arkiv för december 2013

Min avståndsförälskelse – herr Sundsvall – frågade när jag tänkte komma och hälsa på.

-Vet inte om jag vågar, skrev jag, jag måste samla mod först.

Så jag tänkte noggrant igenom allt och samlade mod. Hur jag skulle åka snabbtåg upp, ta in på hotell och sen träffa honom på middag. Sen fick man se vad som hände. Häromkvällen klagade han som vanligt över hur ensam han kände sig.

-Jag kan hälsa på efter jul om du vill, skrev jag.

-Ha ha, skrev han nervöst. Då blir nog allt ännu mer frustrerat!

-Vad menar du, du frågade ju. Vill du alltså inte träffas? Skrev jag.

-Jag vet att jag frågade, men jag är för feg och för mycket av en realist, skrev han.

Detta gjorde mig så ledsen att jag kunde svara först ett dygn senare. Jag skrev att han fått mig att känna mig som en idiot. Han skrev ett ursäktande brev, att det var han som var idioten, att denna dejtingsajt gör honom förvirrad, att han inte är den jag tror han är, nej, uhuuu uhuuuu snyffft han vet inte ens SJÄLV vem han är. Och att han måste ta sig ur detta forum illa kvickt. 

Detta har jag hört förut. Just när det är dags att träffa någon efter en tids skrivande, då känner sig mannen FÖRVIRRAD och måste fly. Men de är ju inga bleka svimfärdiga gammelpigor, och herr Sundsvall tedde sig allt annat än förvirrad, fram till denna punkt.

Inte ett ord om att han har gillat att skriva med mig, bara om hur ytligt allt känns, att man inte kan lära känna någon på djupet och att man bara hakar upp sig på olika småfel hos kvinnorna. Tack, det kändes fint att höra. ”Sköt om dig vännen” vara hans sista ord. 

Nu tycker han att han mystisk och gåtfull när han tar en paus. Men vad han inte vet är att jag raderade mig, inklusive vår konversation i dag. Men innan det skrev jag ut våra meddelanden. 56 sidor ytligheter.

Medeltalet för skilda kvinnor att hitta en ny man är sju år. För män är det typ sju dagar.

Hade några vänner på middag. En av dem ropade till mig: ”Hallå, du har väl snart varit skild i sju år!”

”Ja tack”, svarade jag.

”Då är det snart din tur”, sa kompisen. ”Jag var ju också ensam i sju år, men nu har jag hittat den rätte”.

Jag stirrade på henne och undrade om jag hört fel. Denna kvinna hittade en ny man blixtsnabbt efter sin skilsmässa, en man hon var tillsammans med i flera år.

”Vad menar du, du hade ju Martin”, sa jag.

”Det räknas inte, det var inget bra förhållande”, sa hon.

Så ett dåligt förhållande är inget förhållande enligt henne. De åkte skidor, de seglade, de plockade svamp, de hade härligt sex. Allt detta likställer hon med att vara ensam hemma kväll efter kväll år ut och år in. Jag borde förmodligen bli kränkt. Som ett barn ville jag skrika: ”Du har ingen aning om hur det är att vara ensam, så sluta profitera på mitt singelskap!”

Egentligen var jag inte heller gift. Eftersom mitt äktenskap var en bluff grundat på lögner var det inget äktenskap. Jag har helt enkelt varit singel hela livet.

Ibland kryper det i hela min kropp när jag bara ser kvinnor överallt. På min kvinnodominerade arbetsplats, på Friskis, i mitt umgänge.

Mina kvinnliga vänner är mycket viktiga för mig men till sist vill jag gallskrika: ”Ge mig lite manlig energi så jag kan uppnå balans!” En man som inte självklart förstår vad jag säger och som ger mig hälsosamt motstånd. En som inte alltid håller med och som är helt oförutsägbart egoistisk så man är tvungen att skärpa till sig för att hänga med i hans svängar.

När jag har umgåtts med någon kompis några timmar känner jag att det blir lite kvinnokletigt och jag dör vid tanken på att ha det så resten av livet.

”Du är så kräsen” får jag ofta höra. Det är jag inte alls. Ska jag fortsätta träffa en man jag inte känner någon attraktion för och hoppas att det mitt i allt ska tändas en gnista? Eller fortsätta ha sex med någon jag aldrig känner något annat för än attraktion och som jag för övrigt inte har något gemensamt med? Usla idéer båda två. Det är ju ingen affärsuppgörelse där man kan kalkylera och tänka logiskt, tyvärr.

Sen är ju faktiskt så, att i verkliga livet kan jag mitt i allt få upp ögonen för någon efter ett tag, någon jag knappt noterade i början. Detta kan ju aldrig ske under de här snabba dejterna där man inom loppet av 45 minuter ska avgöra om man vill ses igen eller inte. Oftast vill man inte. Finns det någon man vill se igen efter 45 minuter?

Jag är nog lite kräsen ändå. Men kanske mest en zombie. Sov inget i natt och startade dagen på jobbet i vilorummet.

En bekant tycker det är svårt att veta hur man ska benämna en man som varken är ens sambo eller make: ”Min kille” låter väl konstigt när man är 50.

Jag har hört andra dryfta liknande problem. Att man inte kan ha en ”pojkvän” när man är medelålders.

För det första tycker jag man alltid kan tala om sin ”man” oavsett om man är gift eller inte, på samma sätt som män kan tala om sin ”kvinna”.

För det andra ser jag det inte som ett problem överhuvudtaget.

Denna kvinna hittade sin man väldigt snabbt efter sin skilsmässa. När jag sa att jag upplever det svårt att hitta någon och att åren tickar, då sa hon att jag skulle tänka på annat och vara just så härligt avslappnad och odesperat som hon hade varit. För hon hade ju inte letat alls och då bara stod han där en dag!

Jag tror att det är lätt att säga så när man haft turen på sin sida. Kanske jag också skulle gå runt och dela ut självgoda råd till kreti och pleti om jag hittat någon innan jag ens flyttat ut ur mitt äktenskap.