Arkiv för juli 2015

De har anställt en ny person i stället för Snusmumriken.

En ung man jag nu ska dela rum med.

-Hur gammal är han, frågade jag.

-27 år, sa kollegan.

-Perfekt, sa jag.

Här slutar min blogg.

Jag började ganska arg och stickig och slutar melankolisk men hoppfull. För den känslan jag är allra mest bekväm med, det är längtan och saknad. Nu ska jag promenera på stranden i Finland och sörja Snusmumriken ett tag.

Tack alla ni som följt mig, och tack för era kommentarer. Utan dem hade jag bara hojtat ut i rymden.

Jag lovar att berätta om jag återuppstår någon annanstans.

Er Kärlekskrank

I dag skojade Snusis med mig så jag skrattade ihjäl mig.

Vi gjorde några sysslor. Ordnade lite böcker och städade skrivborden.

Vi fikade kanelbullar.

Det var som vilken dag som helst, men det var den sista.

Jag kramade honom hårt.

Men det går inte att bekänna sina känslor för någon som är helt oemottaglig så jag sa bara

vi hörs.

Sen körde jag hem och kände mig faktiskt ganska gråtfärdig.

På lunchrestaurang i dag.

Det är som att vi måste få sagt det sista.

Jag: Ibland har jag tänkt att det skulle ha varit trevligt att umgås med dig utanför jobbet. Men jag har upplevt att du inte velat.

Jag lutade mig över bordet: Är det något med mig som skrämmer dig?

Om det var något syntes det inte. Han såg som vanligt samlad ut och förklarade att han inte haft tid och det gäller alla hans vänner.

-Tid är väl det enda du har, sa jag.

-Ja men du vet inte hur det är att ha ett skrivprojekt, sa han.

Nej, och du vet inte hur det är att ha ett förhållande med en äldre kvinna.

Snusis: Det jag kommer att sakna allra mest med jobbet är att inte få jobba med dig längre.

Pubkväll i går för Snusmumriken. Herregud vad utdraget hans avsked blir. Orkar inte längre.

I alla fall blev vi lagom salongsberusade och jag tänkte: Bara alla andra går hem så är kusten klar.

Plötsligt frågade han mig: Tror du på själavandring?

Ja det gör jag. Vi har för övrigt träffats i ett tidigare liv, för det har en sierska sagt.

Högt sa jag att jag är säker på att vi fortsätter vidare efter döden. Och att jag brukar besöka en spådam.

Han ville veta allt. Varför har du inte sagt något!!! ropade han. Nu är det försent för mig att gå till henne!!! Vad frågade du när du var där?

(Jag kunde ju inte gärna berätta att jag gått dit för att veta allt om honom).

Jag svarade att jag frågat om mitt jobb och om olika nära relationer.

Aldrig hade jag trott att han skulle vara intresserad av sånt.

-Det är försent, tänkte jag när vi gick till tunnelbanan. Det har funnits chanser, han har inte tagit en enda av dem och nu är det försent.

Och någonstans inom mig rösten: Jag har haft fel hela tiden. Han har aldrig sett mig som något annat än en kollega.