I dagens DN ställer en kvinna frågan till experten Martin Forster om hur hon ska stå ut med sina styvbarn. Jag tror de flesta har detta problem, men få säger det högt. Själv har jag alltid deklarerat, som ett mantra: ”Jag vill aldrig bo med en ny man och hans barn”. Jag kan inte föreställa mig något värre. Mina och mannens barn som trycks ihop som inte har valt varandra. Och jag som ska förhålla mig till främmande barn, och nya mannen som ska styra och ställa över mina.
En gång mötte jag en kvinna med en nyfamilj som sa: ”Det är nog inte meningen att man ska bo med någon annans barn. Det känns varken naturligt eller normalt”.
En annan kompis kämpar dagligen med att klara av mannens två barn, hans exfru som klampar in oanmäld i deras gemensamma hem och att få mannen att sluta vara så flat i sin uppfostran av döttrarna.
Vad är det för fel med att vara särbo?
Men jag, som varken lyckas hångla upp någon eller hitta en pojkvän, för mig är det här kanske inte ens ett ämne jag behöver ha någon åsikt om. Jag menar: Risken är inte jättestor att jag flyttar ihop med någon alls, varken med eller utan barn, inom en överskådlig framtid.
Kommenterat på Skilda.nu