Om otrohet

Läser om otrohet i julinumret av Femina. En kvinna berättar att det värsta inte var otroheten i sig utan att mannen varit oärlig och beräknande. Kvinnan – som nu är skild-  är orolig att det ska hända igen och är rädd för att gå vidare. Svar från en expert:

”Att vara rädd för att samma sak ska hända igen och bara låta åren gå utan att våga träffa någon ny, det är inte bra. I tvekan och rädslan finns det kanske tankar om vilken del man själv hade i det som hände”.

Undrar om det är därför jag är ensam. Herregud vad många förklaringar det finns till att man inte träffar någon!

Sen är det några tips till den som varit otrogen: Bagatellisera inte det som hänt.

Så här sa min exman: ”Men vad hade du förväntat dig? Tyckte du vi hade det bra?”.

Inte en enda gång visade han ånger, skuld eller skam. Han var faktiskt jättenöjd med alla sina erövringar som var ”fler än vad du någonsin kan föreställa dig”.

Han sa också att det varit härligt att få samtala med dessa allmänbildade kvinnor, i motsats till mig. (Då menade han kvinnorna som läste Coelho och stavade princessa med c). Han gjorde allt för att göra mig ännu ledsnare och argare än vad jag redan var, av någon anledning.

Inte underligt att det tog flera år för mig att bearbeta lögnen, som hela mitt äktenskap faktiskt hade varit.

Jag tänker (fast det är fånigt) att han skulle behöva bli omruskad och utsatt för samma sak så han fattar hur det känns att bli grundlurad av den person man litar mest på i hela världen. Eftersom han tydligen inte tror det gör något alls att bli bedragen.

Den här artikeln var inte så bra att läsa, märker jag. Är nu HÄMNDLYSTEN.