Uppslitande gräl

Bästisen i Finland är ju mitt i skilsmässohelvetet. När man pendlar mellan vrede och lycka, när man rasar i vikt, när man vill dö och leva livet fullt ut:

”Ringde Exet. Borde inte ha gjort det för nu spyr jag bara ut allt mitt äckel på honom. Började helt sakligt med att diskutera barn och bostadshandel, men det går ju inte, för jag kan inte låta bli att säga vad jag tänker. Han blev helt rasande över att hans mor berättat för mig att han fått sparken. Det var ju en stor hemlighet. Alltså vafan, ska inte hans barns mamma få veta sånt? Jag anklagade honom för att vara fullständigt opålitlig, att han ljuger, att han är en loser som aldrig mer kommer att få jobb, att hans cirkel nedåt nu har börjat, att han hamnar under broarna utan jobb, utan ny kvinna och utan sina barn, eftersom bimbon knappast orkar med honom när han förlorat sin status. Dumt av mig, för nu tar det lång tid att bli normal igen….”

Sen hade han tydligen ringt upp sonen och beklagat sig över att hon kastat en förbannelse på honom. 

Varje gång jag själv talade med exmannen, tänkte jag: Nu kan det inte bli värre. Men det kunde det. Varje gång. Känslan är svår att förstå för den som inte varit där. Jag kunde ha dödat honom samtidigt som jag ville att han skulle kasta sig på marken och be mig komma tillbaka till honom.

Men sen, lättnaden, småningom, hur det jämnade ut sig. När jag inte längre blev lika arg. När det inte gjorde lika ont. När jag repade mig snabbare efter våra samtal. Att det verkligen till sist blev möjligt att vara (nästan) helt normal med honom.

Det är inget man kan skynda på. Personer som sa: Du måste hålla dig lugn, du måste bete dig, släpp det där, var inte barnslig bla bla bla.

De har aldrig varit där.